pluie torentielle
Jag hjärtar regn.
Jag älskar det som regnet gör med människor i min omgivning, hur det förändrar hela atmosfären, stämningen och hur det får oss alla att bli 'ett'
Promenerar man en vanlig dag i stockholm händer allt i ilfart. Alla människor springer omkring, stressandes, brådskandes som i en myrstack där allt kretsar kring samma sak; att komma fram till sitt mål så snabbt som möjligt, vara den som vann i kampen om den sista platsen på tunnelbanan oavsett hur många oskyldiga som knuffats till marken under de .
Att bry sig om den gamle mannen de just knuffade till, att skänka en liten omtanke, ett leende, eller ett futtigt litet "förlåt" finns inte i deras tankebanor, de är för upptagna med något som kallas "livet". Vad för liv det nu är; att sova, stiga upp, äta, panikåka till jobbet, jobba, äta, jobba, häkta hem, äta, sova, stiga upp..? Att se sina dagar svischa förbi i bara farten och inte ha tid att se världen i ögonen.. Ett sånt liv vill jag aldrig ha. Jag vill leva som om hela livet var ett stort sommarlov. Jag vill uppleva varje dag efter vad den har att erbjuda. Jag vill ha spontanitet och franska dagdrömmar. Jag vill se livet som genom ett barns ögon - de tittar alla människor rakt i ögonen och är ärliga mot sig själva. De känner alltid på sig när något är fel och de skiker med hela kroppen när fel händer greppar dem om livet.
men vissa dagar kommer det - Regnet. Det fantastiska oreglerbara fenomenet som överraskar och vänder tillvaron uppochner.
Plötsligt stannar världen till, och tittar upp. Vardagens strikta klocka tappar takten och människorna blir plötsligt medvetna om att det finns andra omkring dem, sådana som tänker, går och känner, precis som de.
Se hur den gamle farbrorn med käppen haltar sig fram så fort han förmår över den hala gatan till markisen på andra sidan. Skåda hur den gamla östermalmsdamen med sin stora bruna minkpäls, sitt röda läppstift och dyra högglansiga ormskinnsstövlar desperat håller sin dagstidning högt över sitt välkammade huvud i hopp om att hinna in i värmen innan hon är alldeles nervätad. Hon lyckas inte.
Alla gallerior, tågstationer, butiker, caféer och busskurer förvandlas plötsligt till mötesplatser; Ställen där alla flyr regnet och för ett ögonblick står i samma hopplöshet. Håren är dyblöta, kläderna mörkt nerfläckade av det kraftiga regnet, kroppshållningarna ihopsjunkna och armarna korsar varandra medan händerna söker sig längs kroppen i ett försök att trolla fram lite av den inre kroppsvärmen. Paraplyer skakas och jackor ruskas.
Regnet raserar alla våra skillnader som vanligtvis gör att vi har anledningar att inte ge världen en glimt av vår person. Vi står alla lika blöta, ynkliga, och frusna och vi visar det vi annars gömmer. Vi syns. Allihop! Vi blir...ett
Jag vill att människor alltid skall vara som de är när det regnar. Idag regnade det och vi stod alla ihoptryckta vid tunnelbaneingången och tänkte alla samma tanke; på hurvida vi skulle trotsa skyfallet och springa hem i allt det drypande våta, eller om vi skulle stanna kvar, i flocken av hemlängtande främlingar och invänta uppehåll. Jag bestämde mig för att springa till busshållplatsen och såg att min granne från porten brevid gjort detsamma. Vi hann ta oss till busskuren, och vi hann stå där i regnet, utan ett ord, i ett par minuter innan bussen hämtade upp oss och alla otåligt stampade runt i regnet och trängde sig in i värmen. (Jag vet inte varför, men vi har inte hälsat en endaste gång på varandra på evigheter, trots att vi t.o.m lekt en gång för några år sedan.) När vi gick av bussen gjorde jag ett tappert försök till att rusa mot porten då jag plötsligt täcktes av halva gatans vattenansamling.. "Brrr" tänkte jag, men hörde en liten röst bakom mig: "Oj, Hur gick det?" bakom mig stod min vackra granne och log. "Här, kryp in under mitt paraply". För första gången på länge pratade vi med varandra och eftersom regnet fick oss att gå nära nära under det minimala paraplyet och för att vi satt i samma översvämmade båt, fick samtalet en värme och en själ. Som om vi hade varit bekanta hela tiden, som om tiden stått stilla från den dag vi träffades sist.
Enda sedan jag såg tv-reklamen med en man som delade med sig av sitt paraply har jag önskat att det skulle hända fler sådana ting i verkligheten. Och så hände det..
Sådana små stunder som får mitt lilla hjärta att må bra, för tänk hur mycket en liten extra tanke kan få oss att skutta inombords.
Låt enmansparaplyet bli ett för två. Erbjud din bänkgranne en hjälpande hand. Ett skydd i det isande kalla. De ögonblicken är guldkornen i sandhögen...
Alors...C'est une nuit de gros temps..
C'est tout..
Bon nuit la Suède***
Jag älskar det som regnet gör med människor i min omgivning, hur det förändrar hela atmosfären, stämningen och hur det får oss alla att bli 'ett'
Promenerar man en vanlig dag i stockholm händer allt i ilfart. Alla människor springer omkring, stressandes, brådskandes som i en myrstack där allt kretsar kring samma sak; att komma fram till sitt mål så snabbt som möjligt, vara den som vann i kampen om den sista platsen på tunnelbanan oavsett hur många oskyldiga som knuffats till marken under de .
Att bry sig om den gamle mannen de just knuffade till, att skänka en liten omtanke, ett leende, eller ett futtigt litet "förlåt" finns inte i deras tankebanor, de är för upptagna med något som kallas "livet". Vad för liv det nu är; att sova, stiga upp, äta, panikåka till jobbet, jobba, äta, jobba, häkta hem, äta, sova, stiga upp..? Att se sina dagar svischa förbi i bara farten och inte ha tid att se världen i ögonen.. Ett sånt liv vill jag aldrig ha. Jag vill leva som om hela livet var ett stort sommarlov. Jag vill uppleva varje dag efter vad den har att erbjuda. Jag vill ha spontanitet och franska dagdrömmar. Jag vill se livet som genom ett barns ögon - de tittar alla människor rakt i ögonen och är ärliga mot sig själva. De känner alltid på sig när något är fel och de skiker med hela kroppen när fel händer greppar dem om livet.
men vissa dagar kommer det - Regnet. Det fantastiska oreglerbara fenomenet som överraskar och vänder tillvaron uppochner.
Plötsligt stannar världen till, och tittar upp. Vardagens strikta klocka tappar takten och människorna blir plötsligt medvetna om att det finns andra omkring dem, sådana som tänker, går och känner, precis som de.
Se hur den gamle farbrorn med käppen haltar sig fram så fort han förmår över den hala gatan till markisen på andra sidan. Skåda hur den gamla östermalmsdamen med sin stora bruna minkpäls, sitt röda läppstift och dyra högglansiga ormskinnsstövlar desperat håller sin dagstidning högt över sitt välkammade huvud i hopp om att hinna in i värmen innan hon är alldeles nervätad. Hon lyckas inte.
Alla gallerior, tågstationer, butiker, caféer och busskurer förvandlas plötsligt till mötesplatser; Ställen där alla flyr regnet och för ett ögonblick står i samma hopplöshet. Håren är dyblöta, kläderna mörkt nerfläckade av det kraftiga regnet, kroppshållningarna ihopsjunkna och armarna korsar varandra medan händerna söker sig längs kroppen i ett försök att trolla fram lite av den inre kroppsvärmen. Paraplyer skakas och jackor ruskas.
Regnet raserar alla våra skillnader som vanligtvis gör att vi har anledningar att inte ge världen en glimt av vår person. Vi står alla lika blöta, ynkliga, och frusna och vi visar det vi annars gömmer. Vi syns. Allihop! Vi blir...ett
Jag vill att människor alltid skall vara som de är när det regnar. Idag regnade det och vi stod alla ihoptryckta vid tunnelbaneingången och tänkte alla samma tanke; på hurvida vi skulle trotsa skyfallet och springa hem i allt det drypande våta, eller om vi skulle stanna kvar, i flocken av hemlängtande främlingar och invänta uppehåll. Jag bestämde mig för att springa till busshållplatsen och såg att min granne från porten brevid gjort detsamma. Vi hann ta oss till busskuren, och vi hann stå där i regnet, utan ett ord, i ett par minuter innan bussen hämtade upp oss och alla otåligt stampade runt i regnet och trängde sig in i värmen. (Jag vet inte varför, men vi har inte hälsat en endaste gång på varandra på evigheter, trots att vi t.o.m lekt en gång för några år sedan.) När vi gick av bussen gjorde jag ett tappert försök till att rusa mot porten då jag plötsligt täcktes av halva gatans vattenansamling.. "Brrr" tänkte jag, men hörde en liten röst bakom mig: "Oj, Hur gick det?" bakom mig stod min vackra granne och log. "Här, kryp in under mitt paraply". För första gången på länge pratade vi med varandra och eftersom regnet fick oss att gå nära nära under det minimala paraplyet och för att vi satt i samma översvämmade båt, fick samtalet en värme och en själ. Som om vi hade varit bekanta hela tiden, som om tiden stått stilla från den dag vi träffades sist.
Enda sedan jag såg tv-reklamen med en man som delade med sig av sitt paraply har jag önskat att det skulle hända fler sådana ting i verkligheten. Och så hände det..
Sådana små stunder som får mitt lilla hjärta att må bra, för tänk hur mycket en liten extra tanke kan få oss att skutta inombords.
Låt enmansparaplyet bli ett för två. Erbjud din bänkgranne en hjälpande hand. Ett skydd i det isande kalla. De ögonblicken är guldkornen i sandhögen...
Alors...C'est une nuit de gros temps..
C'est tout..
Bon nuit la Suède***
