Små ögonblick i tiden...
Stunder som man vill vika ihop och lägga ned i en vit guldkantad etui – låsa med tusen gyllene nycklar – och stuva in i hjärtats vackraste rum – dit ingen någonsin kan komma och varken flytta, röra om, eller ändra på känslan man just givits vid de rara tillfällen då världen plötsligt stannar. Stunder då omgivningen plötsligt stelnar och allting känns vackert svävande men samtidigt hopplöst svårfångat. Sällsynta ögonblick då otroligt vackra varelser lyckas ta sig in i själen och får hjärtat att kännas omfamnat likt varma händer kring en isande boll av frost. Själen liksom tinar och kroppens alla känslor kryper fram ur sina vrår för att samlas, förenas och tillsammans framkalla det oerhört ouppnåeliga.
En kväll alldeles nyligen fick jag en sådan gåva av en person. En mycket fin person. En som funnits i enbart ett ögonblick av ett liv men ändå skänkt mig glädje och värme som skulle kunna värma upp en evighet…
Och det bästa är...- den kom inte ensam.
Ibland förvånas man. Allt kan vara så svårläst. Ibland tar det naiva över och man faller för hoppet på att alla människor är av siden. Man tror att just för att den första minutens intryck varit en vacker scen så skall även följande ögonblick vara av samma kvalité.
Ofta har man fel.
Men, Ibland - överraskas man.
Det finns perioder då man tycker sig själv befinnas i någon form av lyckogrop. – Man förstår inte hur man hamnade i den, vem som valde att skapa den, eller varför man blivit vald att hamna i den – ändå är det det man gjort – fallit och fångats – av något skinande ljust och soligt.
Dock är ju Sommaren i sig full av färg och liv – alltså en tid då man automatiskt också blir lyckligare – frisläppt i solskenet efter en period av bitande kyla och ständigt dunkel.
Men det är bara en nyans av värme – den som rör vid ytan.
Den finaste värmen förmår man inte känna med huden. Jag har blivit värmd av personer som lever på utsidan – men den sortens glädje de skänkt mig har varit av sådan fin art att den trots allt lyckats ta sig in – under ytan, förbi innehållet - in i det innersta rummet – hjärtat.
Till en början njuter man bara av det fina – och tar vara på stunden – man vågar inte hoppas på att det skall bli en långvarig känsla, vill heller inte oroa sig för hur länge den skall finnas kvar. När man sedan märker att den funnits längre än man hoppats blir man rädd – varför fortsätter det fina trots att man själv bara låtit sig svepas med utan större ansträngning?
Men så, tillslut, får de flertalet ljuva stunderna, minnesvärda ögonblicken och snälla orden äntligen en mening. Plötsligt har man försetts med bevis – små gester som kan verka minimala i avsändarens ögon – men som när de når mottagaren blir till något mycket dyrbart och ovärderligt –
En klump – där darrande gråt och tafatt tomhet möter pirrande skratt och lycka. En kärleksklump.
Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er för denna klump, eller hur jag skall kunna ge er något lika fint i gengäld..
Men varje gång jag tänker på er så ler jag – från insidan…
.......... från hjärtat!
Tack!
http://kvikvi.artworkfolio.com/
